Maanantaina, 28/10, olin Norrköpingin suomenkielinen hallintoalue kokouksessa (HAR) Raatihuoneella. Siellä puhuttiin aika paljon suomalaisesta vanhuushoidosta, mutta se mikä herätti minun mielenkiinnon, ja sai minut miettimään, oli miten paljon opetus suomenkielellä esikoulussa on muuttunut noin viimeiset 22-23 vuotta, kun minä kävin esikoulua.
Tänään se näyttää olevan hankalaa organisoida esille opetusta niille lapsille jotka puhuvat suomea, vaikka laki sanoo että heillä on oikeus saada opetusta suomenkielellä.
Kun minä kävin esikoulua niin minä olin suomalaisella osastolla. Me oltiin noin 20 suomalaista lasta ja noin kolme opettajaa. Se oli itsestäänselvyys että minä kävisin suomalaisessa esikoulussa koska minulla on suomaliaset vanhemmat. Oli resursseja ja organisaatio vaikutti olevan kunnossa vaikka Norrköping ei ollut mukana missään hallintoalueessa.
Esikoulusta lähdin sitten ruotsalaiseen kouluun vaikka minulla oli mahdollisuus mennä kouluun missä puhuttiin suomea. Mutta minä sain opetusta suomenkielellä kerran viikossa koulun jälkeen lukioon asti ja lukiossa pystyin jatkaa äidinkielen jos halusin. Ja tietysti minä jatkoin.
Minusta se on valtavan sääli että on niin vaikeaa saada tukia ja että organisaatio on vikaantunut tai pysähtynyt niin monella tasolla. Suomi on niin paljon muuta kun vain kieli. Se on koko kulttuuri millä on rikas historia ja se on koulun asia säilyttää, suojella ja opettaa muille tätä kulttuuria. Mahdollisuus pitäis ainakin olla niille jotka haluavat oppia, ilman byrokratiaa ja "ei-sanojia". Se on ruotsinsuomalaisten oikeus!
Miksi se pitää olla niin hankalaa? Miksi systeemi on vikaantunut 2000-luvun aikana? Onko mielipide se että ei ole tarvetta opetusta suomenkielellä suomenkielisille lapsille esikoulussa? Mitä tapahtuu niille jotka todella haluavat opetusta suomenkielellä? Nämä on tärkeitä kysymyksiä jotka tarvii aitoja vastauksia.
//Nina
__________________________________
I måndags, 28/10, var jag på möte med Norrköpings finska förvaltningsområdesgrupp i Rådhuset. Det pratades en hel del om den finska äldreomsorgen men det som väckte mitt intresse och fick mig att tänka till var hur undervisningen på finska i förskolan förändrats sen jag gick i förskola fr 22-23 år sedan.
Idag verkar det vara svårt att organisera fram undervisning för de barn som är finsktalande även fast lagen säger att de har rätt till finsktalande undervisning.
När jag gick i förskola, gick jag på en helfinsk avdelning. Vi var närmare ett 20-tal barn på avdelningen med närmare tre finsktalande lärare. Det var en självklarhet att jag skulle gå i en finsk förskola för att jag har finska föräldrar. Det fanns resurser och organisationen verkade fungera trots att Norrköping inte var delaktig i något förvaltningsområde.
Från förskolan fortsatte jag in på en svensk skola fast jag hade möjlighet att gå i en finsk. Men jag fick finskaundervisning en gång i veckan efter skolan ända fram till och med gymnasiet, och i gymnasiet fick jag välja om jag ville fortsätta. Jag valde självklart att fortsätta med mitt modersmål.
Jag tycker att det är oerhört synd att det ska vara så svårt att få stöd och att organisationen verkar ha falerat på så många plan. Finskan är ju så mycket mer än bara ett språk. Det är en hel kultur med en rik historia och det hänger, enligt mitt tycke, på skolan att bevara, skydda och undervisa om den kulturen. Möjligheten måste åtminstone finnas för de som vill utan att byråkrati och "nej-sägare" ska stå i vägen. Det är vår rätt som sverigefinländare.
Varför ska det vara så svårt? Varför har systemet falerat på 2000-talet? Anser man att det inte finns behov av undervisning för finsktalande barn i förskolan? Vad händer då med dem som verkligen vill ha den där undervisningen? Detta är viktiga frågor som behöver ha riktiga svar.
//Nina
